.

It's so hard

Trots min sociala fobi, mitt dåliga självförtroende, mina psykiska ärr, min panikångest och min djupa depression så försöker jag, varje dag, hela tiden. Jag vill tro gott om folk, jag vill verkligen men jag litar inte på folk och efter i höstas så vart de ännu svårare för mig. Ibland vill jag bara låsa in mig här hemma i min lägenhet, och inte prata lr träffa ngn. Men de är inget jag mår bra av i längden och de är inte så de ska vara heller. Men jag blir rädd för folk, på riktigt. Jag behöver vara ganska öppen av mig till en viss del, även fast de är jätteläskigt och osäkert, men jag  gör de för att jag måste dela med mig av mig sj och hur jag är och hur jag mår för ingen skulle förstå mig annars när jag har mina dagar, ingen.

 

Jag försöker som sagt vara öppen och försöker att unna lita på folk, även fast varje gng jag gör de så blir jag sårad, på ett lr annat sätt. De gör verkligen jätteont men va ska man göra liksom? Jag kan ju inte bara gå in med inställningen att alla jag träffar kommer såra mig lr lämna mig? Så funkar de liksom inte men de är svårt, väldigt svårt att låta bli.

 

Oav hur jobbigt allt är så försöker jag alltid stå på mig för de jag tycker är rätt, oav om de handlar om känslor lr ngt annat i livet. Den lilla respekten har jag iaf för mig sj och jag försöker att få dem självrespekten att växa sig större, för jag är jag, de finns bara en av mig och jag kanske inte är perfekt på ngt sätt men jag är den jag är och de kommer jag fortsätta att vara.

 

Sådär, där fick ni en rejäl dos med sanning från och om mig.

 

 

Don't judge me !

 

Jag har skrivit det förut till dig, men jag lär säga det igen...fy fasen vad jag känner igen mig i det du skriver ibland!

Den där hopplösheten att man så himla gärna vill kunna lita på människor, men man är så rädd för att bli sårad och illagjord så man vågar inte. Och när man väl lyckas samla mod så man vågar släppa någon nära så visar det sig nästan alltid vara fel person i alla fall. Killen som man älskar är otrogen, bästa kompisen beter sig som en idiot eller man får på något annat sätt en kniv i ryggen och så faller man handlöst igen.

Känner även igen viljan att villa stänga in sig och stänga ute världen för verkligheten är så jobbig. Fast samtidigt är ensamheten hemsk för då kommer alla jobbiga tankar, ångest, panikångest, sömnsvårigheter, ätstörningar osv.
Eller att en sån enkel sak som att handla mat kan vara sjukt jobbig för att då måste man ut bland folks dömande blickar.

Trots att livet kan kännas som en ständig uppförsbacke i spöregn så lyckas du ändå resa dig och komma tillbaka starkare än någonsin. Och det är något jag verkligen beundrar dig för! Det är många gånger som jag kollat in här och tänkt "vafan, kan hon så kan jag!" Stå på dig, var den du är och kom ihåg att du är en helt fantastiskt stark tjej! Jag tror verkligen på dig och jag hejar på dig :)
Kram på dig!